Elias tycker om sin lillasyster, han både säger det och visar det. Han har helt och hållet accepterat att "bebisen" bor här och är en del av familjen vilket känns jätteskönt. Han vill klappa, gosa, pussa och krama. hjälpa till och hämta papper när hon kräks och ge henne nappen när hon är ledsen. Och så måste han pussa och krama god natt VARJE kväll med, det är viktigt! En fin och omtänksam kille har vi <3 p="">
Han har inte visat någon direkt avundssjuka och har inte heller varit det minsta elak mot Livia. Det man märker är dock att han faktiskt försöker få vår uppmärksamhet på lite mindre roliga sätt. jag kopplade inte ihop dessa beteendemönster till detta från början, men nu är det ganska uppenbart.
Är man lite mer "olydig" än vanligt så får man ju mammas/pappas uppmärksamhet ÄVEN fast de har en skrikande bebis på armen :/
Och när man ger sig in i "leken" och tar en strid med honom så "vinner" han ju, då får han ju ALL uppmärksamhet... Väldigt negativ uppmärksamhet men den är ändå total... SÅ, på något sätt måste vi alltså börja ge honom mer positiv uppmärksamhet så att han inte ska ha så stort behov. Men HUR räcker man till åt alla? Och sig själv? Tur att man inte är ensamstående säger jag bara!
Ja, det är faktiskt det som är bland det svåraste att hantera när man blir tvåbarnasförälder tyckte jag. Nr 1 skrik efter uppmärksamhet! Omställningen för dem blir så total och därför gör de allt för att få någon slags uppmärksamhet, bra, eller dålig! Men att nr. 1 blir dum mot nr. 2 händer nog, men är mer en vanlig missuppfattning man har av situationen innan man hamnar i den själv tror jag. De flesta storasyskon är ju såå stolta över sina småsyskon att de bara kan ge ett tjuvnyp eller en bil i fejset om man provat ALLA andra sätt för att få mamma och pappas uppmärksamhet först ;)
SvaraRadera