Tungt...

Min älskade mormor på sin sista Julafton 2007

Jag fattar inte att man kan säga att tiden läker alla sår om man inte menar det bokstavligt förstås... För sår läker och försvinner men inte sorg och saknad...
Min saknad bara växer för var dag som går...

Min mormor, Irma Elsy Viola, var julen för mig under hela min uppväxt... Jag står nu inför den 5e julen utan henne och det känns bara värre... Jag är så arg för att hon inte får vara med!!!
Jag är så arg och besviken för att hon missar så mycket, att hon aldrig fick se sina barnbarnsbarn, att hon aldrig fick se min syster ta sig ur det svåra hon gått igenom, att hon inte får vara med oss...

Jag kommer inte ihåg något av den sista julen, jag har väl förträngt det, det som äter upp hela den tiden av mitt liv är att hon fick lämna oss två veckor senare... 5 Jan 2008 är helt klart hittills den värsta dagen i mitt liv... Efter att ha vakat nästan två dygn på sjukhuset se livet lämna hennes kropp... Jag glömmer aldrig och jag kommer aldrig acceptera att hon försvann när hon hade så mycket kvar att ge och att få! För hon ville inte dö! Hon blickade framåt, hade hopp om framtiden och planer...

Jag kommer aldrig förstå att jag inte kommer att få prata med henne något mer... Hon betydde så otroligt mycket för mig...
Tårarna sprutar men det är så skönt att få skriva av sig... Det är så jobbigt att hålla det inom mig hela tiden, det är som en tyngd över mig hela tiden....

Ibland tänker jag att hon fick ju i alla fall bli 70 år, en del mister sina barn eller föräldrar i unga åldrar och det är ju mycket värre... På ett sätt är det ju det...
Men det är deras sorg, det här är bara MIN sorg och det kan ingen ta ifrån mig...

Hon fattas mig!!!