Tungt...

Min älskade mormor på sin sista Julafton 2007

Jag fattar inte att man kan säga att tiden läker alla sår om man inte menar det bokstavligt förstås... För sår läker och försvinner men inte sorg och saknad...
Min saknad bara växer för var dag som går...

Min mormor, Irma Elsy Viola, var julen för mig under hela min uppväxt... Jag står nu inför den 5e julen utan henne och det känns bara värre... Jag är så arg för att hon inte får vara med!!!
Jag är så arg och besviken för att hon missar så mycket, att hon aldrig fick se sina barnbarnsbarn, att hon aldrig fick se min syster ta sig ur det svåra hon gått igenom, att hon inte får vara med oss...

Jag kommer inte ihåg något av den sista julen, jag har väl förträngt det, det som äter upp hela den tiden av mitt liv är att hon fick lämna oss två veckor senare... 5 Jan 2008 är helt klart hittills den värsta dagen i mitt liv... Efter att ha vakat nästan två dygn på sjukhuset se livet lämna hennes kropp... Jag glömmer aldrig och jag kommer aldrig acceptera att hon försvann när hon hade så mycket kvar att ge och att få! För hon ville inte dö! Hon blickade framåt, hade hopp om framtiden och planer...

Jag kommer aldrig förstå att jag inte kommer att få prata med henne något mer... Hon betydde så otroligt mycket för mig...
Tårarna sprutar men det är så skönt att få skriva av sig... Det är så jobbigt att hålla det inom mig hela tiden, det är som en tyngd över mig hela tiden....

Ibland tänker jag att hon fick ju i alla fall bli 70 år, en del mister sina barn eller föräldrar i unga åldrar och det är ju mycket värre... På ett sätt är det ju det...
Men det är deras sorg, det här är bara MIN sorg och det kan ingen ta ifrån mig...

Hon fattas mig!!!

Ge mig snö!





Elias Oktober 2012

Nu kan vi väl säga att vi lämnar hösten bakom oss och välkomnar vintern? De lovar snö och kyla till helgen, håller tummar och tår!
Snön gör allt lite lättare tycker jag, ljusare dygnet runt och så mycket glädje för barnen. Och inte känns det som en riktig jul eller advent utan snö...



Elias o William Februari 2012



 

Funderar lite... Eller mycket...

Har gått i nån slags dvala och det är som alltid väldigt dåligt när det gäller mig, jag går in i mig själv och fyller tankarna med massa negativt...

Tänker på allt skit som händer i världen, vad som händer med planeten vi bor på och på allt annat negativt och sorgligt skit du kan tänka dig!

Som tur är vet jag att jag alltid kommer ur sånna här svackor någorlunda fort och inte allför ärrad...
Kanske blir det bättre när snön kommer? Om den kommer... Eller kanske adventsljusen räcker? Hoppas det!

Så... Vi har lyckats behandla vår planet så illa att vi snart i kan överleva här, mänskligenheten går relativt fort mot sitt slut... Min första tanke är då, hur i helvete kan vi vara så dumma? Min andra tankar gäller desvärre våra barn, hur ska de få det? Är det själviskt att vilja ha fler barn? Att sätta oskyldiga barn till världen, till den här dömda och grymma världen?

Försöker trösta mig med att det är ju barnen som är framtiden, de kanske kan förändra och göra bättre? Om det inte redan är för sent....

Sen är det här jävla krigandet!!! Vad håller de på med?!!! Skjuter och dödar oskyldiga människor, vuxna och barn! 70% av Israels attacker mot Gaza har dödat civila människor, vad har de gjort för att förtjäna att dö?

En bild av en man som håller sin döda lilla pojke i armarna och skriker av smärta! Så är det HELA TIDEN! Vad har den lilla gjort för att bli snuvad på sitt liv och sin framtid? Sina framgångar, sina misstag och sin framtida familj, varför fick han inte uppleva det???

En liten 2 årig kille som bodde här i närheten har varit död ett år... Han hade ett allvarligt hjärtfel som läkarna missade och hans mamma hittade honom död i sängen på morgonen... Hur överlever man själv? HUR KAN man gå vidare???? Den ångest man känner är obeskrivlig! Och man relaterar och faller hela tiden tillbaka på sig själv, TÄNK OM det skulle drabba min underbara lilla pojke? AJAJAJAJ! INTE tänka på sånt skit!!!!

Andra saker som berört mig sista veckan är en liten flicka från Nora som föddes med ett allvarligt hjärtfel, det enda som kunde ge henne en chans till ett normalt liv var en enormt stor operation. Idag drygt en vecka efter operationen är hon hemma hos sin familj och har hela livet framför sig. Visst blir man rörd och lycklig och hade du sett bilderna från sjukhuset så skulle du blivit ännu mer lycklig i själen...

Detta är ju underbart!

Det är så lätt att beröras av saker som sker i ens närhet, att engagera sig och att känna smärta med dem...

Men hur mycket orkar man ? Att tusentals barn dör av svält i världen är fruktansvärt, ja, men det är på nåt sätt för mycket att ta in... Alla galor och insamlingar räcker ju inte??? Världen måste öppna sina ögon! Men om man inte orkar då? Om man byter kanal på Tvn så fort de visar ett svältande barn för man ORKAR INTE se på helvetet!!!
Är man helt rubbad då eller? Vill bara blunda och när jag tittar igen ska allt vara en mardröm!

För att tala om en helt annan sak... Just nu är det 2 st reklamsnuttar som går på radion... Den ena förmedlar att om man bara är försäkrad så gör det ingenting om man krockar med bilen, om hunden blir sjuk eller om man får inbrott. Den andra biten handlar om en kille som varit och köpt ett så billigt tv spel att han bara tycker det är ROLIGT att hans flickvän lämnar honom för hans egen far?

HALLÅ VÄRLDEN???!!! Vi blir alltså itutade att man faktiskt BLIR lycklig av pengar! Alla känslomässiga sår plåstras om med pengar och prylar och så låter man så glad som gubbarna i reklamen? Hur ska man kunna uppfostra sina barn på rätt sätt och hur ska framtiden bli om det är sådant som matas in i våra skallar. Och det här lär ju inte vara det värsta exemplet direkt...
Suck...

Nej, nog för idag. Nu ska jag åka till mitt jobb...

Lite mer kärlek planeras för nästa inlägg...